Har ju sagt att det kanske blir ett bloginlägg om Erling, som drog upp mig ur diket i lördags...
Själva bakgrunden till detta kan ni läsa om i inlägget när jag körde ner i diket, om ni inte redan gjort det...
Har även en del annat jag säkert kommer skriva om, men som vanligt skriver jag väl bara ihop de som kommer :P haha...

Kan först berätta vem Erling (som vanligt ingen aning hur de stavas) är för mig...
Dalagården vet dom flesta vad det är, det är alltså en lägergård som jag i princip växt upp på, tack vare att min mor jobbat där ett antal år, och att jag vart på alla läger jag fått (och vissa jag inte fått) vara med på...
Det är alltså på dalagården jag har träffat han. Han är 60+ och verkligen en krutgubbe =)
På städdagarna och arbetsveckorna är det en självklarhet att han är med och jobbar...

Men nu i lördags då... Jag ringde mina föräldrar som ringde ett samtal, och efter ett tag så hade erling klätt på sig full mundering, dragit igång sin traktor, tagit med sig bogserlina och diverse andra saker, åkt igenom halva kvarnsveden (som kanske inte är så stort men ändå ;P) enbart för att hjälpa mig som klantat till mig...
Han hade garanterat annat att göra, men valde att prioritera en bekant, eller vet inte ens om man kan säga bekant...
En som han vet vem det är :P
Detta kanske tog en timme av hans tid, men det som jag tycker är finast är att han offrade kraft på det hela...
Klockan var mycket, och det förvånar mig inte om han redan låg i sängen...
Om jag tänker på mig själv, så vet jag inte ens om jag hade stannat och frågat om den som kört i diket behövt hjälp...
Hoppas jag hade gjort det, men har inte en aning om jag verkligen gjort det...
Ni fattar säkert vart jag vill komma... Att prioritera andra framför sig själv är bland det finaste man kan göra tror jag...
Och snällaste...
Idag så avslöjade jag lite smått på jobbet varför jag sällan äter av sånt som folk bakat på sin fritid och tagit med till jobbet...
Jag sa att det va för att om inte jag äter så får ni andra äta mer av det goda...  Jag har väl känt att jag har inte haft några problem med att avstå för att andra ska få mer...
Sen förstår jag att för den som bakat kanske det inte känns så bra... Dom funderar säkert varför jag inte äter, om det är något personligt mot dom, eller så...
Men... Jag känner att jag får ut mer av att andra får ta del av det goda än att jag själv tar för mig...
Någon uttryckte sig att det är "föör" snällt att göra så... Men föör snällt? kan man bli föör snäll?
Hoppas verkligen inte att man kan bli det...

Jag försöker att tänka mer på andra än vad jag tänker på mig själv... Visst, jag säger inte att jag är bra på det, men jag försöker...
Den gyllene regeln är bara föör bra... ( om det nu kunde bli föör bra :P)
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, skall ni också göra för dem."
Det fungerar säkert inte på en dag, en vecka, en månad... Men, är jag jämt snäll mot någon, så är det otroligt svårt för den personen att inte vara det tillbaks...
Testa själv, det fungerar, jag lovar...
Men det är inte lätt, för personen kommer garant inte hajja direkt... men det är värt det i slutändan, det märkte jag på mitt förra jobb... Flera personer som ändrade sig enormt mycket mot det första halvåret...
Men sen kan de säkert va fler anledningar till det också, självklart...

Detta var nog allt för denna gången, men det blir garanterat fler så...

"Heeii Kaj!, Hallååååå bojje"


Lär lägga till lite...
Hade inte skrivit någon rubrik på det här inlägget, så jag googlade lite på "snällhet" för att få fram ett annat bra ord jag kunde använda...
Men, hamnade på något så grymt mycket bättre... Första träffen:
http://www.forskningmedicin.vr.se/knappar/tidigarenummer/innehallnr42005/snallhetlonarsig.4.2aebc6b810f3c933b1580001532.html

Lite bra saker därifrån om ni inte vill läsa hela...

"Snäll har knappast varit ett epitet att skryta med. Snarare har den snälle hånats, eftersom egenskapen förknippats med vekhet, dumhet och en oförmåga att försvara sig eller stå på sig, som i uttrycket: "Även kossan på ängen är snäll". Men att inte stå för sin åsikt eller säga ifrån om någon gjort orätt är en falsk snällhet, menar Stefan Einhorn."

"Som exempel tar Stefan Einhorn företaget med tio anställda. Ägaren hade byggt upp det med sin bästa vän som närmaste medarbetare, men vännen hade åldrats och gjorde allt oftare fel. Ägaren hamnade i ett etiskt dilemma; skulle han uppmana vännen att sluta för att rädda företaget? Men var skulle vännen få ett annat jobb på den lilla orten? Hur skulle det gå med hans familj?

Ägaren valde att skaffa vännen en medhjälpare. Men företaget kunde inte bära den ökande kostnaden, utan gick i konkurs. Istället för att låta en man bli arbetslös förlorade tio jobbet. Var hans beslut rätt?

- Ibland kräver snällheten att vi gör det som andra tycker är mindre bra, säger Stefan Einhorn. Kanske hade det varit bättre för vännen om han blivit arbetslös. Kanske trivdes han inte längre på jobbet. Kanske hade han fått en ny livsbana om företagaren uppmanat honom att sluta?"

Slutar där...
Långt inlägg som vanligt haha...
Tjipp