Jag och Eliza satt och googlade på våra namn nu ikväll, och då kom jag och tänka på en tidningsartickel jag var med i förut...
Så jag satte mig och letade reda på den i falukurirens arkiv lite fort...
Och jag hittade den faktiskt... Det är 9 år sen det var med, och förklarar lite om hur jag växt upp...
Det kom alltså hem en reporter till mig och mamma en helt vanlig vardag efter skolan, och intervjuade mamma (och lite mig)
Ni får läsa först (om ni vill) sen skriver jag något efteråt...

Arkiv Falukuriren

"Tredje och yngsta barnet var bara ett år när Ammi Tegenfeldt fick diagnosen MS."
Jag var alltså ett år när mamma fick reda på att hon hade sjukdomen MS.
Vad MS är kan ni läsa längst ner på artikeln...
Så jag var i princip nyfödd när hon fick diagnosen MS. Linda var 5 och Kalle 9...

"Äldsta barnen Kalle, 20, och Linda, 16, växte upp med en frisk mamma, medan lillebror Erik tidigt fick vänja sig vid andra villkor."
Det har jag tänkt titt som tätt på nu när jag blivit äldre och alla vi "barn" vart samlade, att behöver mamma hjälp så är det ofta jag som är där först. Jag har liksom växt upp med min sjuka mamma, medans kalle och linda vet hur det var när mamma var frisk, och hur hon "borde" vara... Men eftersom jag har växt upp med henne som sjuk,
så har mitt "normala" blivit vad kalle och l indas onormala var (hoppas ni fattar)
Så att jag har nog lärt mig mycket av att ha växt upp med en mor som inte mår perfekt, som inte kan göra allt hon vill
utan behöver hjälp att göra det.

När jag läser artikeln är det inte långt ifrån tårar kan jag erkänna...

"- Erik är helt otroligt, finns alltid till hands. Nära med sina hjälpande händer. Nära till tröst och stöd där mammas ork tryter.
- Asch, jag gör väl det jag kan, säger Erik lite blygt, medan han dukar fram tallrikar, bestick och mat."

Vill inte att ni ska tycka synd om mig, eller att "Ohh du är så duktig Erik!" för det är jag inte...
Jag har gjort det som är "normalt" för mig, och eftersom jag inte vet något bättre, så har jag gjort det vem som hellst skulle göra...

"- Fy, ibland släpar jag omkring i nattlinnet till lunch. Min man Pär, med arbete hemma finns lyckligtvis nära till hands. Men för alla parters bästa önskar jag personlig assistent."
Pappa är väl den som dragit det stora lasset... det är han som jobbat för att få in pengar, och för att mamma ska må bra... vi andra har bara hjälpt till...
Nu har mamma sedan ett par år haft personlig assistent som kommer ett par timmar om dagen, samt att vi barn + pappa är anställda lite timmar i veckan...
Vilket är jättebra, för nu får pappa betalt för det han gjort hela mitt liv...

"Erik "min skatt" kan ju inte alltid stå till mammas tjänst, Han har massor av intressen, trombone, kompisar, skola och..."

Det här har också fått mig att tänka till lite... Nu när jag bott hemifrån i över ett år, så har det nog präglat mig lite för mycket... jag kommer sällan hem, och när jag väl är hemma så är jag det så kort tid som möjligt...
Och så fort jag ska hjälpa till med något så är det oftast "åhh vad jobbigt, men okej, jag får väl lov att göra det"...
Vilket egenltigen är helt sjukt... C'mon! Hon är din mamma för guds skull!... Den enda och bästa mamma jag haft, varför kan jag inte då hjälpa till och se glad ut?... Skärpning på den fronten!...

" - Jamen, mamma, jag hjälper dig gärna... "
Det säger jag som att det var det självklaraste i världen, vilket det fortfarande borde vara...

Det har hänt att mamma ringt mig och behöver hjälp... pappa är inte hemma och svarar inte på mobilen, så då har hon ringt mig... det kan vara att hon ramlat, eller något sånt... och då slänger jag mig i bilen direkt på sekunden utan att fundera och kör dit (olagligt fort haha) för att hjälpa henne... det var en gång jag tog mig dit på 3 minuter från att hon ringt mig...
Så tycker jag att det borde vara för oss ALLA... Om någon behöver hjälp så ska det gå automatiskt för oss att hjälpa till...
Vi ska inte behöva tänka "Har jag tid?, Orkar jag?, vad får jag ut av det?, och så vidare" Utan det bör gå per automatik!...

Jag kanske är väldigt självgod nu, men det får ni ta...
Det finns otroligt mycket saker jag tar på mig, som jag egentligen skulle kunna säga nej till... Men varför gör jag inte det då?... Det kan nog vara mycket på grund av min uppväxt... Det ligger naturligt för mig att hjälpa den som behöver hjälp... Sen är det inte alltid man kan hjälpa till, men man kan ALLTID försöka!... Och det betyder mycket för den man hjälper, även om det inte går som det ska...





Ska sluta nu, för det blev väldigt mycket som vanligt...
Det sista jag vill säga är till alla mina vänner...
Jag tycker om er hur mycket som hellst!
Även om jag ofta är trött och sliten, och kanske dålig på att visa det...
Så vill jag att ni ska veta att ni alla finns i mitt hjärta på ett eller annat ställe!

Godnatt