Vad är vänner?
Nu på senaste tiden har jag funderat en del över vad vänner är...
Jag har märkt att jag har tappat alldeles för många vänner. (Varför?)
Jag kom och tänka på "Golfbollar"...
Och idag hade Jonas skrivit ett inlägg om det i CP-bloggen... och det har jag lagt in här nere...
"Vänner har roligt tillsammans. Vänner har tråkigt tillsammans.
Vänner delar allt med varandra. Vänner har hänsyn till varandras integritet.
Vänner lyssnar på varandra. Vänner är tysta med varandra.
Vänner säger du luktar gott. Vänner säger när du luktar äckligt.
Vänner njuter av livets goda tillsammans. Vänner delar sorg med varandra.
Vänner vågar säga sanningen som löser knutar och leder en framåt. Vänner uppmuntrar och säger du duger som du är.
Vänner bjuder på mat. Vänner skäms inte för att ha glömt pengar.
Vänner tröstar när livet är tungt. Vänner säger du ska gå vidare.
Vänner skrattar ikapp. Vänner gråter ihop.
Vänner talar allvar. Vänner talar ytligt.
Vänner ser problemen. Vänner ser möjligheterna.
Vänner bråkar. Vänner kramar.
Vänner kan kosta. Vänner ger så mycket mer.
Vänner ringer varandra varje dag. Vänner behöver inte ringa på flera veckor.
Vänner gillar varandras likheter. Vänner gillar varandras olikheter.
Vänner ger komplimang när du köpt nya kläder. Vänner gillar dina gamla.
Vänner har en historia tillsammans. Vänner har en framtid tillsammans.
Vänner utvecklar en och får en att se nya perspektiv. Vänner uppskattar det du kan.
Vänner håller dig uppe. Vänner finns när du är nere.
Vänner finns alltid där. Vänner ska man inte ta för givet.
Vänner stannar när andra går. Vänner sviker aldrig. Vänner är världens bästa investering. Lycklig är den som har vänner."
-Jonas Helgesson
Det är så viktigt med vänner! Men jag tror att jag blivit för bekväm med mina vänner, och inte varit en riktig vän mot dom som jag vet är mina vänner, men som jag inte pratat så mkt med på sista tiden...
Jag bryr mig om dom jättemycket, men visar det på tok för sällan...
Finns ett flertal vänner jag bryr mig jättemycket om, men som jag säkert inte pratat med på riktigt på ett år eller säkert mer... Så nu är det dax för min del att rycka upp mig lite, och visa att jag uppskattar mina vänner...
För det gör jag... Ni är guld värda!...
Tjipp
Jag har märkt att jag har tappat alldeles för många vänner. (Varför?)
Jag kom och tänka på "Golfbollar"...
Och idag hade Jonas skrivit ett inlägg om det i CP-bloggen... och det har jag lagt in här nere...
"Vänner har roligt tillsammans. Vänner har tråkigt tillsammans.
Vänner delar allt med varandra. Vänner har hänsyn till varandras integritet.
Vänner lyssnar på varandra. Vänner är tysta med varandra.
Vänner säger du luktar gott. Vänner säger när du luktar äckligt.
Vänner njuter av livets goda tillsammans. Vänner delar sorg med varandra.
Vänner vågar säga sanningen som löser knutar och leder en framåt. Vänner uppmuntrar och säger du duger som du är.
Vänner bjuder på mat. Vänner skäms inte för att ha glömt pengar.
Vänner tröstar när livet är tungt. Vänner säger du ska gå vidare.
Vänner skrattar ikapp. Vänner gråter ihop.
Vänner talar allvar. Vänner talar ytligt.
Vänner ser problemen. Vänner ser möjligheterna.
Vänner bråkar. Vänner kramar.
Vänner kan kosta. Vänner ger så mycket mer.
Vänner ringer varandra varje dag. Vänner behöver inte ringa på flera veckor.
Vänner gillar varandras likheter. Vänner gillar varandras olikheter.
Vänner ger komplimang när du köpt nya kläder. Vänner gillar dina gamla.
Vänner har en historia tillsammans. Vänner har en framtid tillsammans.
Vänner utvecklar en och får en att se nya perspektiv. Vänner uppskattar det du kan.
Vänner håller dig uppe. Vänner finns när du är nere.
Vänner finns alltid där. Vänner ska man inte ta för givet.
Vänner stannar när andra går. Vänner sviker aldrig. Vänner är världens bästa investering. Lycklig är den som har vänner."
-Jonas Helgesson
Det är så viktigt med vänner! Men jag tror att jag blivit för bekväm med mina vänner, och inte varit en riktig vän mot dom som jag vet är mina vänner, men som jag inte pratat så mkt med på sista tiden...
Jag bryr mig om dom jättemycket, men visar det på tok för sällan...
Finns ett flertal vänner jag bryr mig jättemycket om, men som jag säkert inte pratat med på riktigt på ett år eller säkert mer... Så nu är det dax för min del att rycka upp mig lite, och visa att jag uppskattar mina vänner...
För det gör jag... Ni är guld värda!...
Tjipp
Lite personligt
Jag och Eliza satt och googlade på våra namn nu ikväll, och då kom jag och tänka på en tidningsartickel jag var med i förut...
Så jag satte mig och letade reda på den i falukurirens arkiv lite fort...
Och jag hittade den faktiskt... Det är 9 år sen det var med, och förklarar lite om hur jag växt upp...
Det kom alltså hem en reporter till mig och mamma en helt vanlig vardag efter skolan, och intervjuade mamma (och lite mig)
Ni får läsa först (om ni vill) sen skriver jag något efteråt...
Arkiv Falukuriren
"Tredje och yngsta barnet var bara ett år när Ammi Tegenfeldt fick diagnosen MS."
Jag var alltså ett år när mamma fick reda på att hon hade sjukdomen MS.
Vad MS är kan ni läsa längst ner på artikeln...
Så jag var i princip nyfödd när hon fick diagnosen MS. Linda var 5 och Kalle 9...
"Äldsta barnen Kalle, 20, och Linda, 16, växte upp med en frisk mamma, medan lillebror Erik tidigt fick vänja sig vid andra villkor."
Det har jag tänkt titt som tätt på nu när jag blivit äldre och alla vi "barn" vart samlade, att behöver mamma hjälp så är det ofta jag som är där först. Jag har liksom växt upp med min sjuka mamma, medans kalle och linda vet hur det var när mamma var frisk, och hur hon "borde" vara... Men eftersom jag har växt upp med henne som sjuk,
så har mitt "normala" blivit vad kalle och l indas onormala var (hoppas ni fattar)
Så att jag har nog lärt mig mycket av att ha växt upp med en mor som inte mår perfekt, som inte kan göra allt hon vill
utan behöver hjälp att göra det.
När jag läser artikeln är det inte långt ifrån tårar kan jag erkänna...
"- Erik är helt otroligt, finns alltid till hands. Nära med sina hjälpande händer. Nära till tröst och stöd där mammas ork tryter.
- Asch, jag gör väl det jag kan, säger Erik lite blygt, medan han dukar fram tallrikar, bestick och mat."
Vill inte att ni ska tycka synd om mig, eller att "Ohh du är så duktig Erik!" för det är jag inte...
Jag har gjort det som är "normalt" för mig, och eftersom jag inte vet något bättre, så har jag gjort det vem som hellst skulle göra...
"- Fy, ibland släpar jag omkring i nattlinnet till lunch. Min man Pär, med arbete hemma finns lyckligtvis nära till hands. Men för alla parters bästa önskar jag personlig assistent."
Pappa är väl den som dragit det stora lasset... det är han som jobbat för att få in pengar, och för att mamma ska må bra... vi andra har bara hjälpt till...
Nu har mamma sedan ett par år haft personlig assistent som kommer ett par timmar om dagen, samt att vi barn + pappa är anställda lite timmar i veckan...
Vilket är jättebra, för nu får pappa betalt för det han gjort hela mitt liv...
"Erik "min skatt" kan ju inte alltid stå till mammas tjänst, Han har massor av intressen, trombone, kompisar, skola o
ch..."
Det här har också fått mig att tänka till lite... Nu när jag bott hemifrån i över ett år, så har det nog präglat mig lite för mycket... jag kommer sällan hem, och när jag väl är hemma så är jag det så kort tid som möjligt...
Och så fort jag ska hjälpa till med något så är det oftast "åhh vad jobbigt, men okej, jag får väl lov att göra det"...
Vilket egenltigen är helt sjukt... C'mon! Hon är din mamma för guds skull!... Den enda och bästa mamma jag haft, varför kan jag inte då hjälpa till och se glad ut?... Skärpning på den fronten!...
" - Jamen, mamma, jag hjälper dig gärna... "
Det säger jag som att det var det självklaraste i världen, vilket det fortfarande borde vara...
Det har hänt att mamma ringt mig och behöver hjälp... pappa är inte hemma och svarar inte på mobilen, så då har hon ringt mig... det kan vara att hon ramlat, eller något sånt... och då slänger jag mig i bilen direkt på sekunden utan att fundera och kör dit (olagligt fort haha) för att hjälpa henne... det var en gång jag tog mig dit på 3 minuter från att hon ringt mig...
Så tycker jag att det borde vara för oss ALLA... Om någon behöver hjälp så ska det gå automatiskt för oss att hjälpa till...
Vi ska inte behöva tänka "Har jag tid?, Orkar jag?, vad får jag ut av det?, och så vidare" Utan det bör gå per automatik!...
Jag kanske är väldigt självgod nu, men det får ni ta...
Det finns otroligt mycket saker jag tar på mig, som jag egentligen skulle kunna säga nej till... Men varför gör jag inte det då?... Det kan nog vara mycket på grund av min uppväxt... Det ligger naturligt för mig att hjälpa den som behöver hjälp... Sen är det inte alltid man kan hjälpa till, men man kan ALLTID försöka!... Och det betyder mycket för den man hjälper, även om det inte går som det ska...
Ska sluta nu, för det blev väldigt mycket som vanligt...
Det sista jag vill säga är till alla mina vänner...
Jag tycker om er hur mycket som hellst!
Även om jag ofta är trött och sliten, och kanske dålig på att visa det...
Så vill jag att ni ska veta att ni alla finns i mitt hjärta på ett eller annat ställe!
Godnatt
Så jag satte mig och letade reda på den i falukurirens arkiv lite fort...
Och jag hittade den faktiskt... Det är 9 år sen det var med, och förklarar lite om hur jag växt upp...
Det kom alltså hem en reporter till mig och mamma en helt vanlig vardag efter skolan, och intervjuade mamma (och lite mig)
Ni får läsa först (om ni vill) sen skriver jag något efteråt...
Arkiv Falukuriren
"Tredje och yngsta barnet var bara ett år när Ammi Tegenfeldt fick diagnosen MS."
Jag var alltså ett år när mamma fick reda på att hon hade sjukdomen MS.
Vad MS är kan ni läsa längst ner på artikeln...
Så jag var i princip nyfödd när hon fick diagnosen MS. Linda var 5 och Kalle 9...
"Äldsta barnen Kalle, 20, och Linda, 16, växte upp med en frisk mamma, medan lillebror Erik tidigt fick vänja sig vid andra villkor."
Det har jag tänkt titt som tätt på nu när jag blivit äldre och alla vi "barn" vart samlade, att behöver mamma hjälp så är det ofta jag som är där först. Jag har liksom växt upp med min sjuka mamma, medans kalle och linda vet hur det var när mamma var frisk, och hur hon "borde" vara... Men eftersom jag har växt upp med henne som sjuk,
så har mitt "normala" blivit vad kalle och l indas onormala var (hoppas ni fattar)
Så att jag har nog lärt mig mycket av att ha växt upp med en mor som inte mår perfekt, som inte kan göra allt hon vill
utan behöver hjälp att göra det.
När jag läser artikeln är det inte långt ifrån tårar kan jag erkänna...
"- Erik är helt otroligt, finns alltid till hands. Nära med sina hjälpande händer. Nära till tröst och stöd där mammas ork tryter.
- Asch, jag gör väl det jag kan, säger Erik lite blygt, medan han dukar fram tallrikar, bestick och mat."
Vill inte att ni ska tycka synd om mig, eller att "Ohh du är så duktig Erik!" för det är jag inte...
Jag har gjort det som är "normalt" för mig, och eftersom jag inte vet något bättre, så har jag gjort det vem som hellst skulle göra...
"- Fy, ibland släpar jag omkring i nattlinnet till lunch. Min man Pär, med arbete hemma finns lyckligtvis nära till hands. Men för alla parters bästa önskar jag personlig assistent."
Pappa är väl den som dragit det stora lasset... det är han som jobbat för att få in pengar, och för att mamma ska må bra... vi andra har bara hjälpt till...
Nu har mamma sedan ett par år haft personlig assistent som kommer ett par timmar om dagen, samt att vi barn + pappa är anställda lite timmar i veckan...
Vilket är jättebra, för nu får pappa betalt för det han gjort hela mitt liv...
"Erik "min skatt" kan ju inte alltid stå till mammas tjänst, Han har massor av intressen, trombone, kompisar, skola o
ch..."Det här har också fått mig att tänka till lite... Nu när jag bott hemifrån i över ett år, så har det nog präglat mig lite för mycket... jag kommer sällan hem, och när jag väl är hemma så är jag det så kort tid som möjligt...
Och så fort jag ska hjälpa till med något så är det oftast "åhh vad jobbigt, men okej, jag får väl lov att göra det"...
Vilket egenltigen är helt sjukt... C'mon! Hon är din mamma för guds skull!... Den enda och bästa mamma jag haft, varför kan jag inte då hjälpa till och se glad ut?... Skärpning på den fronten!...
" - Jamen, mamma, jag hjälper dig gärna... "
Det säger jag som att det var det självklaraste i världen, vilket det fortfarande borde vara...
Det har hänt att mamma ringt mig och behöver hjälp... pappa är inte hemma och svarar inte på mobilen, så då har hon ringt mig... det kan vara att hon ramlat, eller något sånt... och då slänger jag mig i bilen direkt på sekunden utan att fundera och kör dit (olagligt fort haha) för att hjälpa henne... det var en gång jag tog mig dit på 3 minuter från att hon ringt mig...
Så tycker jag att det borde vara för oss ALLA... Om någon behöver hjälp så ska det gå automatiskt för oss att hjälpa till...
Vi ska inte behöva tänka "Har jag tid?, Orkar jag?, vad får jag ut av det?, och så vidare" Utan det bör gå per automatik!...
Jag kanske är väldigt självgod nu, men det får ni ta...
Det finns otroligt mycket saker jag tar på mig, som jag egentligen skulle kunna säga nej till... Men varför gör jag inte det då?... Det kan nog vara mycket på grund av min uppväxt... Det ligger naturligt för mig att hjälpa den som behöver hjälp... Sen är det inte alltid man kan hjälpa till, men man kan ALLTID försöka!... Och det betyder mycket för den man hjälper, även om det inte går som det ska...
Ska sluta nu, för det blev väldigt mycket som vanligt...
Det sista jag vill säga är till alla mina vänner...
Jag tycker om er hur mycket som hellst!
Även om jag ofta är trött och sliten, och kanske dålig på att visa det...
Så vill jag att ni ska veta att ni alla finns i mitt hjärta på ett eller annat ställe!
Godnatt
Farbror Erik har talat...
Tänkte samla lite av dom "vettiga" saker jag skrivit i bloggen eller sånt jag vill komma ihåg...
Så jag slipper gå igenom alla dessa blogginlägg senare, när jag vill läsa...
Mitt i den stressade tillvaron
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2009/january/mitt-i-den-stressade-tillvaron.html
Gott nytt år och lite funderingar
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2009/january/gott-nytt-ar-och-lite-funderingar.html
Golfbollar
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/november/golfbollar.html
Frågan som ständigt finns kvar
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/october/fragan-som-standigt-finns-kvar.html
"so other may live"
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/october/so-others-may-live.html
Vettigt liv?...
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/september/vettigt-liv-1.html
Dagens samhälle och sjuka ideal
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/september/dagens-samhalle-och-sjuka-ideal.html
1+1=3?
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/september/113.html
Att blogga eller inte blogga? der är frågan
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/august/blogg.html
Blogg?
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/may/blogg.html
Så jag slipper gå igenom alla dessa blogginlägg senare, när jag vill läsa...
Mitt i den stressade tillvaron
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2009/january/mitt-i-den-stressade-tillvaron.html
Gott nytt år och lite funderingar
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2009/january/gott-nytt-ar-och-lite-funderingar.html
Golfbollar
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/november/golfbollar.html
Frågan som ständigt finns kvar
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/october/fragan-som-standigt-finns-kvar.html
"so other may live"
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/october/so-others-may-live.html
Vettigt liv?...
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/september/vettigt-liv-1.html
Dagens samhälle och sjuka ideal
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/september/dagens-samhalle-och-sjuka-ideal.html
1+1=3?
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/september/113.html
Att blogga eller inte blogga? der är frågan
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/august/blogg.html
Blogg?
http://eriktegenfeldt.blogg.se/2008/may/blogg.html
Mitt i den stressade tillvaron...
Har en otroligt hektisk vecka nu... så det är inte allt för ofta jag hittar tid till roliga saker...
Men, det hände något idag jag bara måste skriva om :D
Jag fick nämligen brev! :D
Det händer ungefär en gång per år att jag får post (som inte är räkningar eller reklam...)
Och det är julkort ifrån Jobe :P (i år fick jag dock 2-3 till som va otroligt fina :D)
Men men... det va inte det jag skulle skriva om!
Jag fick nämligen brev ifrån mitt fadderbarn! :)
Otroligt kul att läsa! Tänkte att jag skulle skriva av det, och sen skriva lite om innehållet...
"Dear Erik Tegenfeldt
I am so delighted writing to you this 1st letter in my life.
How are you and your entire family?
Let us hope all is well with you.
Thank you so much for choosing to sponsor "anna"
She was promoted to top class and next year she will be finishing her last class in nursery.
She likes drawing and singing.
We are so blessed to have you into our family and we hope your sponsorship will do alot in enabling her having a better future.
Greatings from family especially my husband. We love you so much and we promise to send you our familyphoto in the next letter.
Have a marry X-mas and a happy new year.
With love "hanna", mother to "anna"
Jaa, vad säger man... Jag har tidigare fått en bild på henne, som jag valt att kalla för anna i brevet, för det va någon som sa till mig förut att det är anonymt de där... så de är bättre att ta det osäkra före det säkra...
När jag läste det hela så reagerade jag lite på det här:
How are you and your entire family?
Vad ska jag svara där?... Att min mor har MS och min pappa kronisk huvudvärk? och att jag har för mycket att göra?
Känns inge vidare att "klaga" på sånna "småsaker" som det faktiskt är för dom...
Mamma har inte ont, och hon mår relativt bra... Pappa får medicin till smärtlindring, och med vila så tar han sig igenom dagarna... Och jag har bara mig själv att skylla att jag har för mkt för mig på dagarna...
Det känns inte riktigt som att man vill berätta sånna småsaker för dom...
Jag menar... Dom har knappt någon mat... Förhoppningsvis har dom en brunn i staden som dom kan få färskt vatten ur... Dom är glada om dom får ett jobb så att dom får mat för dagen... och dom jobbar konstant för att få den maten...
Här sitter jag, i en egen lägenhet... kläder i massor (på mig och i garderoben), mat i kylen (eller ja, frysen då...), 100meter till willys där jag kan köpa det mesta jag behöver, egen bil, cykel, kamera, projektor, och har precis lagt ut flera tusen på en ny dator...
Och så skriver dom
"We are so blessed to have you into our family and we hope your sponsorship will do alot in enabling her having a better future."
Att man ens funderar över att köpa en ny dator!... Jag menar, jag skickar några hundra i månaden till henne...
Ta tex bilen... Hade jag inte köpt den och cyklat istället (vilket hade gått hur bra som hellst) så hade det räck till 590 månader!!!... det är 49 år... Fattar ni den grejen?...
49 år!... Fattar ni hur bra den tjejen skulle ha det då?
Tjaa... vad jag vill få ut av det här vet jag inte riktigt... Kanske att, vi ska vara glada för att vi har det så bra!...
Vi kan vara jordens gladaste för att vi får bo i sverige, trots ipred lagar och annat skräp (som vi svenskar klagar nå hejdlöst på...)
Har ni lite tid över, så kan ni göra det här:
Plocka fram ett papper, och där skriver du upp allt du köpt den senaste månaden...
och då menar jag allt... Godis, kläder, datorer, pennor, mat, you name it...
Sen funderar du efter vad du verkligen behövde köpa...
Behövde du köpa 2 piroger eller hade det räckt med en?
Behövde du nya skor, eller har du ett par redan som fungerar ett år till?
Tänk efter hur mycket pengar det är som du slösar bort på ingenting egentligen...
Jag är enormt glad att jag blivit fadder till en liten tjej i uganda... Att få för en liten stund hjälpa en annan människa i ett annat land är helt grymt...
Och jag är övertygad att även ni som lever på studiebidrag skulle kunna lägga undan 200kr för att hjälpa en annan människa... när man tänker efter är inte 200kr mycket... Det kanske är vad du gör av med på godis på en månad...
Eller den där vattenfasta mascaran du egentligen kunnat klara dig med en billigare...
Aja, ni fattar vart jag vill komma...
Det finns andra än oss själva som behöver pengar...
Men frågan är: Hjälpa en annan till ett bättre liv, eller lägga pengarna på sitt eget begär?...
Mkt som vanligt... men men, ni överlever säkert...
Tjipp
Men, det hände något idag jag bara måste skriva om :D
Jag fick nämligen brev! :D
Det händer ungefär en gång per år att jag får post (som inte är räkningar eller reklam...)
Och det är julkort ifrån Jobe :P (i år fick jag dock 2-3 till som va otroligt fina :D)
Men men... det va inte det jag skulle skriva om!
Jag fick nämligen brev ifrån mitt fadderbarn! :)
Otroligt kul att läsa! Tänkte att jag skulle skriva av det, och sen skriva lite om innehållet...
"Dear Erik Tegenfeldt
I am so delighted writing to you this 1st letter in my life.
How are you and your entire family?
Let us hope all is well with you.
Thank you so much for choosing to sponsor "anna"
She was promoted to top class and next year she will be finishing her last class in nursery.
She likes drawing and singing.
We are so blessed to have you into our family and we hope your sponsorship will do alot in enabling her having a better future.
Greatings from family especially my husband. We love you so much and we promise to send you our familyphoto in the next letter.
Have a marry X-mas and a happy new year.
With love "hanna", mother to "anna"
Jaa, vad säger man... Jag har tidigare fått en bild på henne, som jag valt att kalla för anna i brevet, för det va någon som sa till mig förut att det är anonymt de där... så de är bättre att ta det osäkra före det säkra...
När jag läste det hela så reagerade jag lite på det här:
How are you and your entire family?
Vad ska jag svara där?... Att min mor har MS och min pappa kronisk huvudvärk? och att jag har för mycket att göra?
Känns inge vidare att "klaga" på sånna "småsaker" som det faktiskt är för dom...
Mamma har inte ont, och hon mår relativt bra... Pappa får medicin till smärtlindring, och med vila så tar han sig igenom dagarna... Och jag har bara mig själv att skylla att jag har för mkt för mig på dagarna...
Det känns inte riktigt som att man vill berätta sånna småsaker för dom...
Jag menar... Dom har knappt någon mat... Förhoppningsvis har dom en brunn i staden som dom kan få färskt vatten ur... Dom är glada om dom får ett jobb så att dom får mat för dagen... och dom jobbar konstant för att få den maten...
Här sitter jag, i en egen lägenhet... kläder i massor (på mig och i garderoben), mat i kylen (eller ja, frysen då...), 100meter till willys där jag kan köpa det mesta jag behöver, egen bil, cykel, kamera, projektor, och har precis lagt ut flera tusen på en ny dator...
Och så skriver dom
"We are so blessed to have you into our family and we hope your sponsorship will do alot in enabling her having a better future."
Att man ens funderar över att köpa en ny dator!... Jag menar, jag skickar några hundra i månaden till henne...
Ta tex bilen... Hade jag inte köpt den och cyklat istället (vilket hade gått hur bra som hellst) så hade det räck till 590 månader!!!... det är 49 år... Fattar ni den grejen?...
49 år!... Fattar ni hur bra den tjejen skulle ha det då?
Tjaa... vad jag vill få ut av det här vet jag inte riktigt... Kanske att, vi ska vara glada för att vi har det så bra!...
Vi kan vara jordens gladaste för att vi får bo i sverige, trots ipred lagar och annat skräp (som vi svenskar klagar nå hejdlöst på...)
Har ni lite tid över, så kan ni göra det här:
Plocka fram ett papper, och där skriver du upp allt du köpt den senaste månaden...
och då menar jag allt... Godis, kläder, datorer, pennor, mat, you name it...
Sen funderar du efter vad du verkligen behövde köpa...
Behövde du köpa 2 piroger eller hade det räckt med en?
Behövde du nya skor, eller har du ett par redan som fungerar ett år till?
Tänk efter hur mycket pengar det är som du slösar bort på ingenting egentligen...
Jag är enormt glad att jag blivit fadder till en liten tjej i uganda... Att få för en liten stund hjälpa en annan människa i ett annat land är helt grymt...
Och jag är övertygad att även ni som lever på studiebidrag skulle kunna lägga undan 200kr för att hjälpa en annan människa... när man tänker efter är inte 200kr mycket... Det kanske är vad du gör av med på godis på en månad...
Eller den där vattenfasta mascaran du egentligen kunnat klara dig med en billigare...
Aja, ni fattar vart jag vill komma...
Det finns andra än oss själva som behöver pengar...
Men frågan är: Hjälpa en annan till ett bättre liv, eller lägga pengarna på sitt eget begär?...
Mkt som vanligt... men men, ni överlever säkert...
Tjipp
Gott nytt år, och lite funderingar...
Till att börja med måste jag ju önska alla läsare Ett riktigt gott nytt år!
Vill tacka alla som var på dg och förgyllde min kväll... Trots att starten på 2009 inte blev i närheten av vad jag hade trott den skulle bli, så är jag grymt glad att den blev som den blev...
Har en del saker jag gått och funderat på dom senaste dagarna/månaderna,
och det senaste är väl vad nyår betyder...
Ett nytt år...
En ny siffra att skriva i datumet ett år framöver...
Ett år man lämnat bakom sig...
Ett år man har framför sig...
En kväll med vänner och fina fyrverkerier...
Tjaa, jag vet inte...
Ett tag innan tolvslaget så gick jag ner till vattnet på dg, där jag satte mig på flytbryggan och kollade på stjärnorna och fyrverkerierna som var runtom sjön...
Att bara sitta helt lugn, och titta på stjärnor kan vara det mysigaste som finns... Men när jag satt där så när det närmade sig, och alla andra räknade ner, så blev jag lite, inte ledsen kanske, men nedstämd...
Varför? jadu... vet inte riktigt... Men jag tror jag funderade på lite saker jag gjort det föregående året som jag ångrar att jag gjort... Personer jag sårat, och andra saker jag inte borde gjort...
Ähh, känner att de här spårat ur för länge sen... går på det andra jag funderat på istället...
Har funderat lite på ett par meningar... Det första är "Det är bra"
Så fort man pratar med någon på tex msn, så är alltid första frågan Hur mår du, eller vad gör du...
Förr eller senare kommer frågan "Hur mår du..."
Och vad svarar man då?... Det finns ju två alternativ... Antingen så säger man som det är, eller så säger man "Det är bra" så har man det samtalsämnet överstökat...
Jag tror att vi (mig själv inräknat) allt för ofta svarar "det är bra" trots att det inte är bra...
Det har blivit som en genväg för att slippa berätta hur man mår... Jag vet inte varför man gör så...
Är man rädd för vad andra ska tycka? är man mindre värd för att man mår dåligt?
Jag tror att vi alldeles för sällan berättar hur vi mår på riktigt... Jag tror inte på att ensam är stark...
Jag tror att vi måste ta hand om varandra mer, och då krävs det att vi berättar hur det är, att vi inte håller det inom oss...
Mycket flumm här med, men men... som jag sagt förut jag är kass på att skriva...
Aja, det andra då... Det har jag inte funderat på så mkt, men det är "Jag älskar dig"
Vad betyder det egentligen? Vem säger man det till? Hur ofta säger man det?
Jag har själv märkt att jag på senare år blivit mer och mer försiktig med vilka ord jag använder...
För jag vet hur fel det kan bli... Förr skrev jag alltid Puss och kram i sms till exempel... Och nu när man blivit äldre (no offence tesa ;P) så har jag börjat tycka att det skriver man inte om man inte menar det...
Jag skriver oftast bara kram i sms nuförtiden... och det gör jag bara om jag vill ge personen i fråga en kram... Så, får du ett puss ifrån mig i ett sms vill jag troligen pussa dig haha :P
Vad vill jag säga med det där då?... det är ju inte samma sak... nej, men jag tror att jag missbrukat dom orden förut...
Dom tappar i värde liksom...
Åter till "Jag älskar dig"... Det är för mig ett starkt ord... Jag känner att det är bland det finaste orden man kan säga till en människa, och att man ska ta vara på dom... Att inte slösa bort dom... För jag känner lite att, används dom för ofta så tappar dom i värde... och när man få förbrukat dom finaste orden, vad gör man då?...
Ähh, de här blev bajs... lägger upp det iaf, någon kanske kan få ut nått vettigt av det...
Gott nytt år, blahaa
Vill tacka alla som var på dg och förgyllde min kväll... Trots att starten på 2009 inte blev i närheten av vad jag hade trott den skulle bli, så är jag grymt glad att den blev som den blev...
Har en del saker jag gått och funderat på dom senaste dagarna/månaderna,
och det senaste är väl vad nyår betyder...
Ett nytt år...
En ny siffra att skriva i datumet ett år framöver...
Ett år man lämnat bakom sig...
Ett år man har framför sig...
En kväll med vänner och fina fyrverkerier...
Tjaa, jag vet inte...
Ett tag innan tolvslaget så gick jag ner till vattnet på dg, där jag satte mig på flytbryggan och kollade på stjärnorna och fyrverkerierna som var runtom sjön...
Att bara sitta helt lugn, och titta på stjärnor kan vara det mysigaste som finns... Men när jag satt där så när det närmade sig, och alla andra räknade ner, så blev jag lite, inte ledsen kanske, men nedstämd...
Varför? jadu... vet inte riktigt... Men jag tror jag funderade på lite saker jag gjort det föregående året som jag ångrar att jag gjort... Personer jag sårat, och andra saker jag inte borde gjort...
Ähh, känner att de här spårat ur för länge sen... går på det andra jag funderat på istället...
Har funderat lite på ett par meningar... Det första är "Det är bra"
Så fort man pratar med någon på tex msn, så är alltid första frågan Hur mår du, eller vad gör du...
Förr eller senare kommer frågan "Hur mår du..."
Och vad svarar man då?... Det finns ju två alternativ... Antingen så säger man som det är, eller så säger man "Det är bra" så har man det samtalsämnet överstökat...
Jag tror att vi (mig själv inräknat) allt för ofta svarar "det är bra" trots att det inte är bra...
Det har blivit som en genväg för att slippa berätta hur man mår... Jag vet inte varför man gör så...
Är man rädd för vad andra ska tycka? är man mindre värd för att man mår dåligt?
Jag tror att vi alldeles för sällan berättar hur vi mår på riktigt... Jag tror inte på att ensam är stark...
Jag tror att vi måste ta hand om varandra mer, och då krävs det att vi berättar hur det är, att vi inte håller det inom oss...
Mycket flumm här med, men men... som jag sagt förut jag är kass på att skriva...
Aja, det andra då... Det har jag inte funderat på så mkt, men det är "Jag älskar dig"
Vad betyder det egentligen? Vem säger man det till? Hur ofta säger man det?
Jag har själv märkt att jag på senare år blivit mer och mer försiktig med vilka ord jag använder...
För jag vet hur fel det kan bli... Förr skrev jag alltid Puss och kram i sms till exempel... Och nu när man blivit äldre (no offence tesa ;P) så har jag börjat tycka att det skriver man inte om man inte menar det...
Jag skriver oftast bara kram i sms nuförtiden... och det gör jag bara om jag vill ge personen i fråga en kram... Så, får du ett puss ifrån mig i ett sms vill jag troligen pussa dig haha :P
Vad vill jag säga med det där då?... det är ju inte samma sak... nej, men jag tror att jag missbrukat dom orden förut...
Dom tappar i värde liksom...
Åter till "Jag älskar dig"... Det är för mig ett starkt ord... Jag känner att det är bland det finaste orden man kan säga till en människa, och att man ska ta vara på dom... Att inte slösa bort dom... För jag känner lite att, används dom för ofta så tappar dom i värde... och när man få förbrukat dom finaste orden, vad gör man då?...
Ähh, de här blev bajs... lägger upp det iaf, någon kanske kan få ut nått vettigt av det...
Gott nytt år, blahaa
