Har precis kommit hem ifrån kyrkan, för jag sa upp å jobba i morgon, så de blev rätt tidigt idag...
Idag så var det Birgitta Sundin som pratade, och hon skulle prata om förbön.
Tjejen är 71 år (rätta mig om jag har fel) och har varit pastor i våran kyrka i 18 år, innan hon för 8 år sen gick vidare och nu reser runt och talar...
Det var som vanligt väldigt bra, för hon har så grymt bra berättelser ifrån hennes liv som hon berättar... Jag kan erkänna att jag blir enormt berörd när hon pratar, för det är verkligen så sant... Man känner att det hon berättar och tror på, verkligen stämmer, för hon litar på det till 100%...
Innan hon pratade berättade Niclas att han vart på en begravning, och berättade en historia om vad som den som dött hade gjort en gång i tiden, som någon berättat på begravningen...
Det påminde mig om den enda begravningen jag varit på, som jag kommer ihåg något ifrån, och det var när mormor dog...
Mormor dog runt nyår för ett antal år sen... Jag kommer ihåg det så väl, att jag var på nyårsläger med team evangelisation...
Vi hade lite dötid mellan två samlingar, när pappa ringde mig på mobilen... Han berättade lugnt och försiktigt att mormor hade dött på natten till den dagen han ringde... Det tog så hårt... Det var inte direkt vad jag ville få veta på ett nyårsläger...
Ett nyårsläger är ju förknippat med lycka och glädje... Fyrverkerier och vänner... Och så kom det där... Det var helt klart tungt...
Men, jag tror att tack vare att jag är kristen, och är övertygad om att jag inte går ensam, så gick det hur bra som hellst...
Jag satte mig i ett fönster i en trappuppgång i skolan vi bodde på, och funderade lite... Tårarna kom självklart...
Men jag funderade på alla minnen jag hade med mormor... Alla gånger hon bjudit mig på kakor, alla gånger hon läst sagor för mig, alla gånger hon bakat pepparkakor med mig, och så vidare...
Sen efter nån halvtimme - timme så gick jag tillbaks till dom andra...
Jag blev påmind om allt det här idag när niclas pratade om begravningen han var på... Och nu kommer jag till det jag tänkte skriva om... (haha)
Hur vill du bli ihågkommen efter du dött?
Att tänka på döden kan vara ett otroligt svårt... Det är inget jag gör allt för ofta kan jag tala om... men nu slog det mig så hårt... Hur vill jag att andra ska komma ihåg mig efter jag dött?... Vad vill jag att mina nuvarande vänner ska säga på min begravning... Kommer det komma någon på min begravning?
Jag tror att det beror helt på hur jag lever mitt liv... Jag tänker inte gräva ner er så mycket mer i mina tankar om det här, både för att det kan vara känsligt att prata om... Men också för att ni kanske själva kommer fundera över just den frågan...
Vad kommer folk komma ihåg av mig?...

Under min barndom så var ju Birgitta pastor i vår kyrka, och jag kan väl inte säga att jag kommer ihåg så mycket av henne från den tiden, eftersom jag då oftast var på söndagsskolan och så :P Men en del kommer jag ihåg...
Jag vet att hon alltid har bett för oss barn i kyrkan, ibland så var hon med på läger och bad för oss...
Kommer ihåg speciellt ett läger där hon kom ut någon dag (har jag för mig)... Vi hade delat in oss i små ringar med en ring för varje stad som var där... och birgitta satte sig med i våran grupp och bad för oss... Jag vet inte vad hon bad, eller hur länge eller så, men jag vet att hon bad...
Och jag vet att hon fortfarande ber för oss i kyrkan...
Jag tror att något stort är pågång i Falun...
"For greater things have yet to come
And greater things are still to be done in this City"


Rubriken på det här inlägget kommer ifrån en film (som jag också kom att tänka på ikväll)
Facing the giants heter filmen, och vill du se den kan du höra av dig, så ser jag den gärna med dig!...
För det är verkligen en överbra film...

Men nu har jag skrivit ännu ett rörigt inlägg, och ska ta och sova nu...
Ska vara på jobbet kl 7 i morgon så...

Tack och godnatt!