Ledare, eller vän?
Kan man, eller ska jag säga "jag" vara både en ledare och en vän samtidigt?
Jag har alltid velat vara en förebild, en person som folk kan se upp till.
Ordet förebild förklaras såhär: "som ses upp till, som personer tar efter"
Med andra ord försöker jag att göra så mkt bra som möjligt. För är man en förebild och håller på med massa skit, så blir ju att vara en förebild något negativt.
Så att vara en förebild har både framsidor och baksidor.
I kyrkan så har jag tagit mer och mer en ledarroll, och tar mer och mer ansvar.
Och det har medfört att jag säger till mer och mer när jag ser att folk gör saker jag tycker är fel eller onödigt.
Det kan vara allt från att slänga skräp på golvet istället för att slänga det i soptunnan.
Att vara snäll mot sina vänner, att hjälpa till om någon behöver hjälp, och så vidare...
Och detta blir med andra ord mestadels mina vänner jag säger till, eftersom att dom flesta är ett antal år yngre än jag.
Jag försöker ju påverka dom att göra saker som är rätt... Visst, jag kanske har fel i saker jag försöker påverka dom med, men då får man ju säga det och då har jag inga problem att ändra mig, ifall jag också kommer fram till att jag har fel.
Kom hem från lägret igår, vilket var där jag fick dessa tankar.
Ett kanonbra läger som var jätteroligt! Men, det krävdes även en hel del från oss ledare.
Det jag reagerade mest på var att det var så svårt att få tyst på folk när det skulle förklaras saker eller liknande.
Vet inte hur många gånger jag fick skrika på dom att dom skulle vara tysta. Och detta var på riktigt jobbigt...
Antingen så var dom helt ointresserade av vad som hände, eller så tog dom förgivet att allt skulle förklaras ännu en gång bara för att dom inte hörde.
En till grej jag blev riktigt lack på var när det skulle förklaras regler för diverse lekar.
Sa till ett gäng som stod och pratade när det gick igenom regler till en lek.
Och fick svaret att "jag kan redan leken". Visst, det är ett bra skäl till att inte lyssna.
Men att stå och prata, är inte acceptabelt tycker jag.
Så jag sa det att även om du kan leken, så finns det andra som INTE gör det, och du behöver därav vara tyst.
Detta gillade personen i fråga inte och jag frågade därför "vad problemet var" och fick då svaret att "Du är problemet"...
Visst, jag kan ta det...
Men det jag inte klarar av är att när jag säger till för att andra som faktiskt lyssnar ska få höra, och att den som förklarar ska slippa skrika.
Sen tycker jag det är galet respektlöst mot den som faktiskt tagit sig tid för att först planera en rolig lek, och sen genomföra leken. Och dessutom kan denna person behövt ta ledigt från jobbet för att ens kunna vara med på lägret.
Jag pratade med personen kort efter denna händelse, men det slutade med att jag sa att du får vara arg på mig för det här om du känner att det behövs, men jag kommer fortsätta säga till ifall jag tycker du gör fel.
Kanske inte det smartaste sättet att uttrycka sig på och lösa problem på... Men, jag försökte iaf...
Det hände en hel del saker jag på riktigt blev arg över, men dom tänker jag inte gå in på nu.
Jag kanske är extremt partisk nu, men jag tycker att en vän ska kunna ta att bli tillsagd ifall man tycker att den gör fel. Det gäller ju för mig själv också ifall en vän säger åt mig att jag gör fel.
Då lär jag ta till mig det och tänka över saken.
Men jag vet inte, världen förändras och kanske jag har fel...
Själva grejen med det här är ju att jag funderar på om jag kan vara en ledare för mina vänner eller inte.
Kanske är det så att det inte fungerar av skälen att jag inte kan säga till på ett bra sätt utan att vännerna ska känna sig nertryckta och så.
Och då kommer man ju direkt in på nästa fråga... Vad är viktigast för mig? Att ha vänner, eller att fungera som en förebild/Ledare?
Tjaa, jag kanske återkommer om jag mot förmodan kommer fram till ett svar...
Blir säkert ett par samtal med en viss Tesa om detta också...
Nu blir det hur som hellst sova! för jag ska upp och jobba i morgon också... Inte allt för kul med tanke på att man är sådär lagomt sliten och att halsen är kass...
Men, det är bara att ge allt!
Tjipp
Vet inte om det går att vara både vän och ledare på samma gång..i så fall är det en mycket svår konst. Jag kan tycka att vänskap mer handlar om ett samarbete och en gemensam kraft, än att någon ska föra kommando. Men samarbete kräver väl mer än någonting att amn kan säga till ifall man anser att någon gör fel. Självklart ska vänner kunna göra det! Oftast ser man ju inte själv de fel man gör (skulle man i så fall göra dem?) Det är lätt att bli hemmablind och sluta se sig själv. Det är väl därför man har sina vänner, för att de ska sparka in en på rätt spår igen. =)
Jäklar vilken lång utläggning i en liten kommentar =P Haha. Men det var intressanta tankar.
Jag tycker att man skall kunna lyssna till instruktioner och tillsägelser från ledare oavsett om denne är en kompis. Det handlar ju om respekt och så mot den som du säger har tagit sig tid och tagit ledigt kanske för att göra någonting bra och kul för de som har valt att vara med på lägret. I och med att du har anmält dig till lägret så betyder det att du är med och deltar på det som händer.
Till den frågan som du ställer om man kan vara både ledare och vän, det har jag även ställt mig frågan. Jag hoppas att man kan vara det.. men det kan jag tycka kännas lite extra svårt att säga till folk och och folket visar med negativ ton tillbaka känns det hela inte speciellt roligt alls...
mkt tänkvärt. har tänkt tanken många gånger och jag tror att det är svårt. som ledare är man oftast ganska ensam. vi har läst lite om detta i skolan just om ledartyper och egenskaper... ofta är det väldigt svårt att vara en konsekvent ledare mot sina vänner. därför kan det vara lättare just då man har en "formell" ledarroll. som nu när du faktiskt var ledare på lägret, då får du säga åt andra och de är ditt jobb. är oftast mkt svårare när man inte har en uttalad ledarroll och bara blir den "mammiga/pappiga" kompisen.
håller också med ollars, att som deltagare har man också ett ansvar att delta i det som händer och att lyssna på ledarna. man kan inte åka på läger och ta för givet att man kan göra som man vill bara för att man har kompisar som är ledare eller ta för givet att man inte behöver bry sig. man får respektera reglerna även om det för stunden inte alls känns roligt.. man inser ju ofta inte att regler är bra när man själv måste följa dem... :P
du gjorde ett bra jobb och du är en väldigt bra förebild. glöm inte det :)
kram
Jag tror det är spänningen som sprider sig i kroppen när bussarna rullar in på parkeringen.. Jag hoppas det, inbillar mig det iallafall.
Nu börjar det! =) All in, var det!
